releasethebats

2006-02-21T14:38:00.000+02:00

SEWER ELECTION - VENGEANCE 3" CD (FREAK ANIMAL) UTE NU!

2006-01-26T21:11:00.000+02:00

ecstatic peace har postat ett yellow swans live klipp från belgien någonstans. underbart men kort. även grey skull, kites etc, missa ej!

2006-01-01T19:17:00.000+02:00

the best shit 2005 according to the RTB boss:

records
1. prurient - black vase 2xlp (load)
2. yellow swans - psychic secession cd (numerical thief)
3. hair police - constantly terrified lp (troubleman unlimited)
4. meneguar - i was born at night cd (magic bullet)
5. glass candy - iko iko 12" (troubleman unlimited)
6. sunn o))) - black one cd (southern lord)
7. double leopards/dead machines 12" (american tapes)
8. wooden wand and the vanishing voice - the flood cd (troubleman unlimited)
9. celebration lp (4ad)
10. deathspell omega - kenose lp (ajna)
11. anthony and the johnsons - i am a bird now cd (rough trade)
12. burning star core - the very heart of the world lp (thin wrist)
13. feathers lp (feathers family)
14. get hustle - rollin in the ruins lp (three one g)
15. mouthus - slow globes lp (troubleman unlimited)
16. wooden wand - harem and the sundrum lp + 7" (time lag)
17. animal collective - feels 2xlp (fat cat)
18. arab strap - the last romance cd (chemikal underground)
19. eyes and arms of smoke lp (cenotaph)
20. birchville cat motel - chi vampires cd (celebrate psi phenomenon)

reissues
1. skaters - dark rye bread lp (humbug)
2. hive mind - tunnel birth 2xlp (troniks)
3. xasthur - nocturnal poisoning 2xlp (southern lord)

tapes/cd-rs etc
1. double leopards - gematria 2xtape (heavy tapes)
2. woods - how to survive 2xtape (fuck it tapes)
3. raccoo-oo-oon - is night people tape
4. dead machines - eternity from time cd-r (american tapes)
5. hive mind - metallic thaumaturgy cd-r (chondritic)

shows
1. whitehouse - göteborg
2. animal collective - göteborg
3. sunn o)))/skull defekts - göteborg
4. wolf eyes/sonic youth - göteborg
5. birchville cat motel - göteborg
6. la quiete/catena collapse - brighton
7. jana hunter/viking moses - göteborg
8. raein/louise cyphre - glasgow
9. perlonex - göteborg
10. sewer election - jönköping
11. skull defekts w. damo suzuki - göteborg
12. nora keyes/justice yeldham/kunt/skull defekts - göteborg

2005-11-23T19:12:00.000+02:00

CURSE OF THE BIRTHMARK 12" (DELETED ART)

Nytt band med det musikaliska geniet Weasel Walter från The Flying Luttenbachers (och numera även XBXRX) på keyboard. The Flying Luttenbachers är i min mening kanske det mest orättvist bortglömda och förbisedda bandet som existerar i dagens punkvärld. Band som Lightning Bolt och Orthrelm får bredare och bredare publik men The Flying Luttenbachers fortsätter att harva på i skymundan. Och fortsätter att vara bättre än allt annat i samma skola.

Nåväl, Curse Of The Birthmark låter ingenting som The Flying Luttenbachers utan påminner isådannafall betydligt mer om tidiga XBXRX. Aningen slöare och inte lika hysteriskt och all over the place kanske. Jag har sett en del jämförelser med Arab On Radar också vilket inte är helt fel. Och när vi väl är igång och namedroppar kan jag inte låta bli att nämna Men´s Recovery Project. Det är skruvat och kaotiskt men ändå fokuserat utan överdrivet mycket krusiduller. Det känns som om det här soundet börjar dö ut lite så det känns kul att se att det fortfarande dyker upp nya band som för den nutida no wave-facklan vidare och pissar sin samtid dyblöt.

Utan tvekan en av hösten/vinterns hetaste 12"or och dessutom ett av dom allra bästa Deleted Art släppen hittils (jag håller fortfarande den fantastiska Dreamed Yellow Swans cdn högst)!

CURSE OF THE BIRTHMARK
DELETED ART

2005-11-03T11:48:00.000+02:00

THE JAKS - HERE LIES THE BODY OF JAKS CD (THREE ONE G)

The Jaks existerade i mitten av 90-talet och hann släppa två 7"or och en fullängdare innan bandet upplöstes. Three One G gör här en sann kulurgärning genom att ge ut allt material samlat på en cd. Totalt 17 låtar från ett av 90-talets kanske sorgligast bortglömda och förbisedda band. Sångerskan Katrina Ford startade sedan tillsammans med gitarristen Sean Antanaitis alldeles fantastiska Love Life (i mitt tycke fortfarande något av det allra bästa som hänt 2000-talet hittils). Love Life gick efter 2 fullängdare och en 7" även dom i graven, kortlivade försöken Birdland och Cam Cameo uppstod av samma kärna människor och återuppstod nyligen i bandet Celebration som precis släppt sin debutfullängdare på 4AD.

Men nu är det The Jaks och deras relativt nysläppta diskografi det handlar om. Om man ska jämföra The Jaks med Love Life (vilket jag är ganska säker på är ett band som dom flesta som läser detta är mer bekanta med) så kan man börja med att säga att Katrina Fords röst känns igen väl. Hon sjunger på samma hysteriskt uppgivna vis som senare blev Love Lifes kännetecken, det är en kall och hård - nästan lite kliniskt steril - röst som tar ett tag att vänja sig vid. Det har sagts innan men tål att sägas igen, Katrina Fords sång är det närmaste Nick Caves kaotiska känsloexplosioner som ung spoling i The Birthday Party man kan komma egentligen. Hon må sakna den där svarta blues-svärtan men det känns bara bra i det här sammanhanget. Och om man tyckte att Love Lifes musik lät väldigt mycket The Birthday Party emellanåt så tog The Jaks hela grejen betydligt längre. Det är samma suggestiva taggtråds-mangel men aningen mer over the top. Ännu mörkare, ännu blodigare. Och dessutom mer tidstypiskt, The Jaks gjorde på många sätt och vis ungefär samma sak som Antioch Arrow, Clikatat Ikatowi och alla dom där andra banden som existerade samtidigt. Men så här med facit i hand känns The Jaks utan tvekan som ett av dom intressantare banden i hela den vågen, och givetvis hör The Jaks till skaran band som aldrig fått något direkt erkännande...

Personligen så håller jag låtarna från den Steve Albini-producerade fullängdaren (med den snygga titeln Hollywood Blood Capsules) högst. Det är här dom nattsvarta knivhuggen träffar bäst och hårdast. Det är skoningslös musik som drar ner dig på marken och sparkar dig i huvudet gång på gång, intensivt och härligt skruvat.

När det gäller nödvändiga återutgivningar så är kanske Here Lies The Body Of Jaks en av årets allra viktigaste. Det här är musik som förmodligen alltid kommer att vara med mig. Det finns mycket grejer man trillar in i som man sedan lämnar men toner av den sort som The Jaks framställde tillhör det där som jag alltid återkommer till förr eller senare. Många verkar ha gett upp när det gäller Three One G men i mitt tycke släpper dom mer intressanta grejer nu än någonsin tidigare. Det enda tråkiga med det här släppet är bristen på relevant information och lite foton och så vidare hade inte skadat.

2005-10-23T22:13:00.000+03:00

SKULLFLOWER - ORANGE CANYON MIND CD (CRUCIAL BLAST)

Första Skullflower släppet kom 1988 (rätta mig om jag har fel) och sedan dess har Matthew Bower som står bakom det grymt snygga bandnamnet släppt en väldans massa plattor. 14-15 fullängdare (kanske mer, kanske mindre, beror lite på hur man räknar) och minst lika många eps. Under 2000-talet har det dock varit relativt tyst, det kom en platta på Tumult för några år sedan men annars verkar det som om Matthew mest satsat på sina andra projekt istället, Sunroof!, Hototogisu (som han nu verkar dela med Marcia Bassett från fantastiska Double Leopards) och Total.

Orange Canyon Mindär första plattan på Crucial Blast som mest släppt stoner/doom-grejer och märkliga tech metal/prog hybrider och annat lurigt. Skullflower passar på många sätt in väldigt bra bland dom övriga banden på etiketten ifråga men är samtidigt ungefär ett ljusår intressantare än allt det andra. Och förmodligen ett ljusår bättre. Det är inte det lättaste att beskriva musiken (och har du den minsta kollen på Matthews andra band så behövs det nog inte ens, även om Skullflower inte direkt låter som något av det andra han sysslar med). I grund och botten rör det sig om ganska experimentellt gitarr-mangel. Lager på lager på lager på lager av vackert spretig dissonans. Total avsaknad av sång. Slutresultatet är en hypnotisk drone-mix av industri/ambient som känns väldigt egen och speciell.

Till en början tyckte jag att Orange Canyon Mind kändes ganska tråkig men den har växt rejält och helt klart blivit en av årets favoritplattor hittils för min del. Det är betydligt mer variationsrik än vad den först ger sken av och mycket mer komplex och massiv. Titelspåret känns som en primitiv shoegazer-dänga inlindad i rostigt stål medans en låt som till exempel Goat Of A Thousand Young känns som ett nerknarkat och fastkedjat power electronics-monster. Det finns en tydlig röd tråd men runt den händer det så fruktansvärt mycket annat att man ibland irrar bort sig totalt. Vilket bara är gött.

2005-10-17T14:36:00.000+03:00

GROWING - HIS RETURN LP (Troubleman Unlimited)

Förhandssnacket som gått sedan Troubleman Unlimited postade en snutt från His Return, Growings tredje fullängdare, på sin hemsida för någon månad sedan har mest handlat om faktumet att dom börjat använda sig av sång. Bra, dåligt, ovälkommet? Personligen så anser jag att det var oundvikligt. Growing kunde inte ha gjort ännu en platta med det numera gamla vanliga mönstret (eller det är klart som fan att dom kunde ha gjort om dom nu hade velat det, resultatet hade garanterat fortfarande krossat det mesta i samma skola), utan på något sätt kändes det som om en liten förändring faktiskt var väldigt välbehövlig. Nu visade det sig i vilket fall som helst att enbart ett av albumets tre spår har berikats med vokala insatser så vi snackar ändå inte om någon direkt revolutionerande tvärvändning här.

Skivans omslag består av jordglob och ett flygplan behagligt svävandes någonstans långt ute i universum. Några ljusår ifrån dom två första plattorna vars omslag bestod av mer jordnära naturbilder, men ändå inne på samma universiella och storslaget pompösa tema. Omslagen har på båda två tidigare plattor gett lyssnaren en ganska så stark sinnessbild om vad det hela handlar om, ett slags förhandsläge att ställa in sig på redan innan man låtit nålen falla ner på vinylen för första gången. Samma sak gäller i högsta grad med His Return. Growing förmedlar framförallt en stark känsla av oändlighet här, en känsla av övergivenhet och att vara förlorad i något stort och okänt. Och dom lyckas förbannat bra från början till slut. Spåret med sång har snabbt växt till en favorit för min del. Sången ligger på samma nivå som gitarrdånet och funkar mer som ett instrument än en i sammanhanget traditionell förmedlare av någonting. Orden i sig är inte viktiga, det Growing lyckas framställa på His Return är långt bortom sådana värdsligheter.

Allting avslutas mästerligt när dom i slutet på sista spåret raserar hela den vackra världsbilden med några brutala dödsrosslingar. På några sekunder är allting över.

På många sätt och vis är His Return en mycket enklare och "mindre" skiva än sina två föregångare. Den känns kortare och råare på något sätt, men utan att tappa något av det där episkt storslagna som väldigt få klarar av att göra lika bra som Growing. Den känns bara annorlunda. Mer uppgivet kort och koncist. I och med steget ut i rymden, som på många sätt och vis känns slutgiltigt, ska det bli väldigt intressant att se vart Growing hamnar på nästa släpp.

Förpackningen är en fröjd för ögat (även om jag tycker att själva omslagsbilden i sig pendlar mellan att vara hiskeligt ful och skitsnygg lite beroende på vilket humör jag är på), upphöjd Growing logo, fullfärgs omslag/insert/labels och vit vinyl. Påkostat och noga genomtänkt att skapa en helhet värdig Growings fantastiska musik.

2005-10-14T15:07:00.000+03:00

DEVILLOCK - THESE GRAVES CD (SNSE/PACREC)

Förödande vackert tape junk mangel från Devillock. Bakom Devillock står Justin C Meyers som dessutom utgör ungefär lika bra Panther Skull och inte nog med det även driver det eminenta lilla skivbolaget Tone Filth.

These Graves skulle passa utmärkt till någon postapokalyptisk rulle signerad Sergio Martino. Det är hopplös musik som målar upp otäcka bilder av sprängda städer, sjukdom och allmän misär. Krig och vanvett. Atmosfäriskt och vackert men samtidigt en djupt skadad tripp. Devillock bygger i första spåret upp en massiv betongvägg av brötigt och trassligt nattsvart buller med skoningslösa feedback-attacker som träffar rakt i ansiktet (lyssna i hörlurar och skruva upp volymen så mycket som du vågar för maximal effekt). Resterande 3 spår är mer återhållsamma och man trillar snart ner i ett riktigt ruggigt sound uppbyggt av helvetiska små smygande suggestiva ljud som tillsammans skapar en mycket angenäm helhet. Första spåret känns lite som en utplåning av det som en gång var och resten av skivan fungerar som en resa i en söndermanglad och halvt utplånad värld. Du plöjer fram med död och förruttnelse upp till vaderna och letar efter liv och kanske en gnutta ljus utan något som helst resultat. En totalt oundviklig vandring.

These Graves lyckas bygga upp en väldigt skör och märklig stämning, man känner sig skitig och fylld av obehag och när skivans 31 minuter har passerat sitter man där med en stor kall klump i magen. Övergiven och vettskrämd. Psykiskt misshandlad. Skivans låttitlar skapar tillsammans meningen The Blood From These Graves Weigh Forever On Rotten Creatures, och vad mer behöver man egentligen säga? Mina varmaste rekommendationer.

DEVILLOCK
SNSE
PACREC

2005-10-11T15:41:00.000+03:00

UTON - WHISPERS FROM THE WOODS 3xCD
(LAST VISIBLE DOG)

Finland är inget land som jag direkt förknippar med kvalité när det gäller musik, många misstycker nog (en bekant tyckte att Riistetyyt var det bästa han sett i hela sitt liv typ medans jag personligen var väldigt nära att hävda den raka motsatsen angående samma spelning för ett par år sedan). I vilket fall som helst har det växt fram en märklig och på senare tid väldigt omtalad musikscen från dom finska skogarna dom senaste åren. Musiken i sig är inte det lättaste att beskriva men det rör sig ofta om tongångar som lätt skulle ha kunnat trilla ner i det medialt uppskrivna "free folk" träsket om den bara hade varit lite mer lätttillgänglig och mainstream. Ofta handlar det om psykadeliskt lo-fi drone-stök, många gånger minimalistiskt men ändå väldigt ljudligt och massivt. Det låter Finland. Band jag framförallt tycker är värda att nämnas i sammanhanget är Kemialliset Ystävät, Anaksimandros, Avarus, Lau Nau, Islaja och så givetvis Uton. Mycket har släppts i limiterade kassett- och cd-r upplagor och är givetvis luriga att få tag på nu men skivbolag som Eclipse, Jewelled Antler och Fonal har manglat ut en hel del av värde i lite mer tillgängliga varianter.

Jani Hirvonen från Tampere utgör själv Uton, i mitt tycke ett av dom intressantare banden i det finska sällskapet. Last Visible Dog (som tidigare gett oss finfina släpp med Black Forest/Black Sea, Birchville Cat Motel etc) har här samlat ihop en massa material inspelat mellan 2002-2004. 3 discar och drygt 3 timmars speltid. En rejäl skapelse att ta sig igenom med andra ord, bara faktumet att det handlar om ca 3 timmars musik kan nog vara ganska avskräckande för dom flesta till en början, men skam den som ger sig för på Whispers from the woods finns det gott om utdelning. Uton bjuder på en organisk översvämmning av trevande toner från alla håll och kanter, en slags utomjordisk bastu-krautrock för 2000-talet. Whispers from the woods fungerar som ett soundtrack till gamla bortglömda semester-diabilder från en svunnen tid i landet där borta på andra sidan Östersjön. Ösregn stormar ner över den gråa landsbygden, sjöar fattar eld och den mörka skogen äter upp dig levande. Så nära men ändå så långt borta. Resten av Skandinavien känns på något sätt otroligt stagnerat och ointressant när det gäller musik för tillfället när man lyssnar på det här, det är där borta allt händer just nu och allt händer på en gång.

Det mesta materialet här håller en väldigt jämn kvalité, det finns egentligen inga direkta dalar utan allt flyter på väldigt bra. Att klämma samtliga 3 discar i ett svep är givetvis lite overkill, faktum är att var och en av skivorna fungerar utmärkta som riktiga album i sin egna helhet. Ljudet känns ofta grötigt på ett lite abstrakt vis, mörkt, mystiskt och helt underbart. Min personliga favoritsektion är dom första 8 låtarna på den andra skivan som från början utgjorde Mikä Rasvaa Maan Gisällä (Hammastratas, 2003), massivt droneskrän med en väldigt passande ljudbild. Fantastiskt bra! Skruva upp volymen och glid ner i fördärvet.

Whispers from the woods är en mycket bra introduktion till allt det där vackra som skapas i Finland för tillfället. Och rejäl valuta för pengarna. Dessutom en riktig högtidsstund för er som redan fastnat för skiten men ändå inte har kollat upp Uton så noga ännu. Kolla även upp dom andra släppen på Last Visible Dog, dom har släppt väldigt mycket bra grejer.

LAST VISIBLE DOG

2005-10-09T18:29:00.000+03:00

HIVE MIND - SAND BEASTS CD (CHONDRITIC SOUND/PACREC)

Hive Mind kommer från Detroit och är till vardags ett enmansprojekt signerat mångsysslaren Greh som dessutom är inblandad i projekt som Black Sand Desert, Gate to Gate och Cleanse (han driver dessutom Chondritic, i mitt tycke en av dom bästa och intressantaste etiketterna som existerar för tillfället). På Sand Beasts består dock Hive Mind även av Shawn Royal från Sirkut Electronics.

Sand Beasts är en drygt 38 minuter lång obehaglig skapelse helt och hållet (så som jag fattat det) framställd med hjälp av 6 stycken analoga synthar. Epitetet "true hateful bleak drone" känns onekligen klockren, Hive Mind levererar extremt mörka och mardrömslika tongångar. Musiken är som elektriska stötar. Det är något statiskt över det hela, något skört och extremt påtagligt som är riktigt svårt att beskriva. Ett svepande helvete som gång på gång sköljer över lyssnaren med elektricitet. Piskrapp följt av nattsvarta återblickar från det som en gång var.

Minuterna passerar och till en början är det svårt att urskilja alla nyanser, svårt att ta till sig alla små skiftningar som sakta smygs in från alla håll och kanter. Det här är finstämd minimalism, en nästan lite pedantisk fingertoppskänsla som känns betydligt mer igenomtänkt och beräknad än vad den i själva verket kanske faktiskt är. Musiken avancerar hela tiden, små ändringar i ljudbilden som tillsammans skapar en riktigt otäck helhet. Allting trappas hela tiden upp men med väldigt små medel och det är något jag uppskattar väldigt mycket. Det behövs inga kaotiska explosioner eller storslagna crescendon, Hive Mind lyckas nå episka höjder enbart genom att bygga upp en riktigt genomjävlig stämning från början till slut. Helt enastående.

Titeln Sand Beasts känns självklar efter ett par genomlyssningar, musiken målar upp skrämmande bilder av krälande oigenkännliga odjur som rör sig i mörkret under jordens yta och gång på gång försöker sig ta sig upp. Bilar kommer att ätas upp, barn kommer att slaktas, villaområden kommer att utplånas och skogar kommer att brännas. Domedagsklockorna klämtar som aldrig förr.

Det här är en sån fruktansvärt jävla bra platta, kan inte rekommendera den tillräckligt! Och det är inte ens det bästa Hive Mind släppet (personligen så håller jag nog Tunnel Birth 2xlpn högst för tillfället), men definitivt en utmärkt introduktion.

hive mind
chondritic